Sorg är en svår sak

Sorg är en svår sak.
Det är svårt att närma sig sorgen.
Det är svårt att närma sig människor i sorg,
Vi vet inte vad vi ska säga.
Vi vet att man kan sända ett kondoleansbrev,
men vi vet inte vad vi ska skriva.
Vi vet att man kan sända vita blommor,
men tänker ofta att de sörjande förmodligen redan har fått för många.

De sörjande i sin tur undrar varför så få hör av sig.
Varför får vi så få samtal, brev, kort eller blommor?
Är det någon som bryr sig?
En människa går ur tiden.
Det är stort tycker jag.
Det är stort för mig.

Men de berörda har nog med sin egen sorg.
De kanske väntar sig att jag ska ringa.
Jag ringde ganska många samtal men inte till alla.
Jag hade nog med mig själv och min sorg.
Min egen röst höll bara för några få samtal.
Min energi räckte bara till mig själv och min familj.
Just då.

Så på något sätt får man lägga sorgen på hyllan ett tag.
Allt det praktiska ska fixas. Det är på något sätt en tröst i sorgen.
Att vara praktisk, att handla att få saker och ting undanstökade.
Vi sätter sorgen på pause.
Men morgondagen kommer med saknad och frågor.
Stora existensiella, livsbejakande frågor.

I dag kom första riktiga saknaden.
Att inte kunna lyfta luren, slå en signal.
Kolla läget och fråga vem hon höll på i talang.
Så där som vi gjort länge.
Genom Let’s dance, Körslaget, Talang och Melodifestivalen.
Fredag och lördag kväll.
Att slå en signal.
En vardag när barnen är i skolan och vi kunde tala ostört.
Oftast en kvart, tjugo minuter.
Ibland längre.

Sista veckan talades vi vid flera gånger.
Vårt sista samtal stod jag i en butik.
Jag som sällan är ute och shoppar.
I min hand höll jag ett läderarmband med texten;
Love, peace & understanding. Make a difference,
Follow your heart, Now or newer. For eternity.

Jag ringde på kvällen, men fick inget svar.
Det var en vacker kväll och jag var ute och cyklade.
Jag ringde mamma. Andfådd och flåsig.
Livet var härligt i den stunden och solnedgången var vacker.

Själv hade jag existensiella frågor, precis som jag alltid har.
Men det berättade jag aldrig.
Hur lika vi är, var.
Det fick hon aldrig veta.
Det melankoliska arvet.
Hade det förändrat något?
Hon har många gånger sagt att vi varit lika.
Jag har inte velat att det ska vara så.
Jag har klarat mig undan spriten,
Men melankolin är ett arv.
Ett arv man inte kan säga nej tack till.
Det får man bara.
Med hull och hår.

Min mamma var intelligent.
Jag var ofta imponerad av hennes skärpa och skarpsinne.
Efter så många års alkoholmissbruk.
Hon reste sig alltid. Var klipsk och intelligent.
Löste korsord till frukost, hennes hjärngymnastik.

Men djävulen i flaskan tog hennes liv.
Gjorde att hon inte tog hand om sig
och inte alltid fattade de bästa besluten.
Hon var både stark och svag.
Svart och vit.

Nu ska vi bearbeta vår sorg med frågor utan svar.
Vi ska gå vidare i våra liv och göra det bästa av dem.
Fatta beslut som vi först senare får veta om de var rätt eller fel.
Vi ska lyckas, och vi ska göra misstag.
Vi ska färdas.
Göra livet till det bästa, men vara färgade av sorg.
Vår sorg är förmodligen inte större än någon annans.
Den är annorlunda.
Vår mamma var blott 58 år och hon valde själv att avsluta sitt liv.
Saknaden kommer att skava våra liv.

Dottern Maria